Denna helg har inte varit en av de bästa. Den började med vab på Nellie tors-fred, vilket innebar att Gabriel fick vara hemma också med oss. Peter jobbade på och slet, vi alla längtade till helgen.

Tills det blev fredag eftermiddag. Jag och Nellie skulle baka pepparkakor, Peter stod och diskade. Gabriel var överallt och ingenstans, han klättrade runt på allt som gick att klättra på. Tillslut satte vi honom i hans matstol, men då fick han för sig att klättra upp på matbordet. Så vi satte tillbaka honom i stolen och flyttade honom en bit ifrån bordet. Men han gav sig inte, han skulle minsann upp på matbordet ändå och litar sig framåt.

Detta innebar att han, med hela matstolen med sig, tippade rakt fram med ansiktet rakt mot golvet. Då går livet i slow motion för mig, jag ser honom ligga helt stilla på golvet fortfarande fast i matstolen och inte röra sig. Min snabba tanke var att "nu dör han!".

Jag tar upp honom snabbt som attan och han är formad som en boll. Försöker trösta, då han gallskriker, medan jag hör Nellie skrika: "han blöder!". Mycket riktigt, det bara forsar ur honom! Peter försöker stoppa blödningen (det mesta kom från näsan, men också från ett jack som han hade fått i pannan). Nellie tokgråter och skriker "han dör, han dör!". Jag får panik, vet inte vad jag ska ta mig till, bara springer runt som en irrande höna. Jag och Peter konstaterar snabbt att vi måste till akuten, jag börjar leta strumpor och jackor till alla, men Peter säger åt mig: "ta med Nellie ned till bilen och starta den så kommer jag ned med Gabbe!".

Vi åker direkt, kommer in rätt så fort. En sköterska tar emot oss på barnakuten och för att distrahera Gabriel från det onda så sätter hon på Babblarna på datorn i undersökningsrummet. Hon tvättar Gabriel i ansiktet och han får Alvedon. Vi blir sedan hänvisade till öron-näsa-hals-mottagningen på akuten, där en läkare undersökte hans sår i pannan och hans mun samt tänder. Hon kunde konstatera att han behövde tejpas i pannan och att framtänderna i överkäken var lösa. Hon skickade in en sköterska som tejpade om såret och sa att vi skulle ringa 1177 hur vi skulle göra med tandläkarbesök.

Väl hemma, skärrade allihop av upplevelsen, ringde jag 1177 och hon tyckte vi skulle ringa jourtandläkaren lördag förmiddag. Den kvällen/natten hade vi Gabriel i våran säng hela natten för att ha koll på honom ifall han hade fått en hjärnskakning (sånt där kan ju komma efteråt). Det var en jobbig natt för honom, han hade mycket ont. Vi gav honom Alvedon var 4e timma.

Lördag förmiddag ringde jag till tanläkarjouren och vi fick tid 11.10. Väl där gjorde tandläkaren en snabb undersökning i munnen (Gabriel var inte direkt medgörlig) och konstaterade samma som läkaren, att framtänderna där uppe var lösa. Vi fick rådet att köra flytande och mat som han inte behövde bita ett bett i under 2-3 veckor.

Ju mer tiden har gått har svullenheten gått ned i näsa och överläpp, så nu ser han bättre ut. Han har haft tuffa nätter, haft ont och ville gärna pilla bort det som var tejpat i hans panna.

Mitt i denna kaoshelg så har Peter åkt på magsjuka. Det började på fredagen, han kräktes faktiskt 3 ggr på akuten när vi var där med Gabriel. Som att vi inte hade nog med Gabriels olycka! I och med att han fortfarande hade symtom igår så ville hans chef att han skulle vara hemma i 48 h, alltså idag måndag och imorgon tisdag. Så för Gabriels skull fick han också vara hemma och läka lite extra i några dagar till.

Med risk för känsliga läsare och med respekt för hur han såg ut i fredags, lägger jag inte upp bilden från när vi kom hem från akuten, utan såhär såg han ut imorse. Vi satte ett stort plåster i pannan över det tejpade, så han inte skulle plocka bort dem.

Det värsta av allt under hela helgen, speciellt under fredagskvällen, var mitt dåliga samvete! Jag klandrade mig själv för att vi hade flyttat honom en bit från matbordet. Men jag vet ju ändå att en olycka kan hända så snabbt. Men bilden framför mig, när han ligger still i slow motion på golvet och inte rör dig, kommer jaga mig länge. Känslan jag fick, att jag hade förlorat min son, var den värsta känslan jag har haft i hela mitt liv! Jag kunde inte sluta gråta på hela fredagskvällen. Jag vände ut och in på vad jag kunde ha gjort bättre, att jag var en dålig mamma osv. Usch! Nej. Denna händelse önskar jag inte ens att min värsta fiende skulle varit med om.

Nu försöker vi äntligen få tillbaka vardagen lite. Peter ska bli frisk och Gabriel ska läka. Jag och Nellie kämpar på den sista 1,5 veckan innan jullovet. Men på onsdag hoppas vi att alla är tillbaka som vanligt på jobb, förskola och skola...

Tack för läsningen, jag behövde verkligen få ur mig denna händelse för att läka själv i hjärtat...