Jag berättade bland annat om att jag har mått dåligt till och från inprincip sedan jag var tonåring. 

Det är så mycket som spelar in egentligen; 

Jag hade skilda föräldrar med olika liv varannan vecka, jag tog mycket ansvar och kände mig mer vuxen när jag var hos den ena föräldern och hos den andra fick jag vara barn fortfarande. Förvirrande liv helt enkelt.

Jag hade MÅNGA olika pojkvänner och blev dumpad en hel del gånger (speciellt av den jag då trodde var mitt livs kärlek, som var riktigt tufft för mig).

Sen var det massor med andra tonårsbekymmer som spökade i min hjärna, men som jag höll inom mig och inte berättade för någon.

När jag flyttade hemifrån i byhålan Kumla levde jag ett mycket ups-and-downs-liv där ena dagen levde jag livet; festade massor, reste, umgicks med vänner (dygnet runt). Men också var det den perioden som jag mest kännt mig så ensam på denna jord. Jag ville verkligen ha en partner, kanske lite för mycket ibland. 

När jag flyttade till Örebro 2012 började jag sakta men säkert sluta söka killar (även om jag var medlem i olika dating-sajter). Jag tog dagen som den kom och plötsligt stod han där; min drömprins, min nuvarande man. Under den här tiden mådde jag som BÄST! Jag älskade att leva livet tillsammans med honom och hans dotter, som tagit mig med öppna armar och betraktat mig som hennes mamma sen dag 1 (trasslig bakgrund med sin biologiska mamma). Efter 2 år tillsammans kom vår lille prins till världen. Det var helt underbart, men jag vet inte HUR mycket jag och maken bråkade med varandra om ditt och datt (vem som fått sova mest, hur man sköter bebis osv). Men vi levde ändå ett riktigt bra liv.

Efter två år kom vår andra prins till världen. Jag hade sett fram emot att ha två pojkar tätt som kunde ha mycket utbyte av varandra osv. På BB var allt frid och fröjd och jag ville inget hellre än att komma hem till storasyster och storebror och visa lille bebisen. 

Där hände det något. Första veckan var den hemskaste veckan för mig känslomässigt när det kommer till min familj. Jag ska inte gå in djupgående på vad som hände, men jag hamnade i en förlossningsdepression som jag döljde för ALLA, även mig själv. 

Jag började bara må sämre och sämre och enda sättet för mig var att försöka bry mig om mitt utseende, så det inte skulle synas att jag mådde skit. Jag började investera en hel del i skönhetsgrejer, handlade dyra saker till barnen för att försöka gottgöra mitt mående (som jag i efterhand vet att det snarare blev tvärtom). Jag blev en shopaholic, helt enkelt, och försökte dölja ALLT! Panikattackerna bara kom från ingenstans och spökade och spökade. Jag kallsvettades, hade svårt att andas osv. Jag gick under jorden och träffade inte vänner för jag inte orkade vara trevlig. Jag kunde KNAPPT gå till jobbet, då jag har ett så socialt jobb. Jag tryckte i mig onyttiga saker som resulterat i övervikt.

Tills en dag när jag inser att vad jag än gör och vad jag än köper så kommer det inte göra att jag mår bättre! Där och då bestämde jag mig för att försöka vända på mitt liv! Jag tog mig hjälp: kontaktade kurator och kom och fick prata ut. Jag bokade tid hos ekonomirådgivning för att få hjälp med det jag ställt till med och även göra upp en budget. Jag bokade tid hos läkaren för mina panikattacker och fick antidepressiva tabletter för detta. Jag har ringt runt till ställen som har stoppat mig att handla mer på nätet av dessa. Jag har verkligen gjort allt i min makt för att jag ska må bra igen. Jag har slutat shoppat onödiga saker.

Det har inte varit lätt och det ÄR inte lätt alla gånger, får mindre panikattacker nu, men tack vare medicinen så mår jag bättre! Jag gör även detta för att jag ska orka vara en bra mamma för mina barn, för jag älskar de mer än något annat!

Detta kommer vara en lång väg att gå, men jag vet i slutändan att jag kommer att klara det! 

Såsmåningom!